INFERNO - teaser

En spökstöd i Wyoming födde en bok!

 

USA:s president Barack Obama närmar sig slutet på sin andra mandatperiod. Hur mycket har han hunnit, velat och kunnat samlat på sig i form av trovärdig klimatpolitik? Den som utmanar den amerikanska energiindustrins till synes självklara maktpositioner utmanar inte bara USA:s geopolitiska överhöghet – den ifrågasätter även dess identitet.

 

Boken »Inferno« föddes av en slump en sen kväll när jag läste om Jeffrey City, ett borttynande samhälle i mellersta Wyoming. Liksom den här boken växte Jeffrey City fram ur ingenting under 1930-talet och är ett av många märkliga och sorgliga exempel på energiindustrins kortsiktighet.

 

Från början var staden en nybyggarstation, grundad av restaurangägaren Bob Adams, bördig från Rawlings, Wyoming. Inspirerad av andra samtida uranjägare i delstaten gav han sig ut på skattjakt och blev rikligt belönad i en glänta vid foten av Klippiga bergen. Men det var först senare under uranruschens gyllene år på 1950-talet – en tid då USA och Sovjetunionen hetsade varandra till randen av kärnvapenkrig – som Jeffrey City blommade ut i sin fulla vidd.

 

Till staden strömmade vetenskapsmän, gruvkarlar och statliga atomprogram i strid ström för att njuta av uranets frukter. Med gruvan som enda ekonomiska livlina restes ett imponerande och fungerande samhälle fram med skolor, bostadslängor, barer, restauranger, kyrkor, hälsokliniker och simbassänger i OS-klass. Antalet invånare steg till närmare 5 000. Men i takt med svikande uranpriser under 1970-talet började Jeffrey City att kippa efter andan.

 

Siffror avslöjar hur snabbt förändringen svepte genom staden: år 1980 arbetade tusen personer i urangruvan och 600 studerade i stadens gymnasieskola – två år senare hade 95 procent av gruvarbetarna lämnat staden och tagit 66 procent av elevantalet med sig.

 

Och när den amerikanska atombombsindustrin till slut stängde gruvan packade resten av invånarna ihop sina pinaler och drog vidare. I dag har staden blivit en av många amerikanska spökstäder, det senaste antalet registrerade invånare är 58.

 

Urangruvan finns kvar, stängd och övergiven och agerar runsten över en svunnen tid. Uppgifter säger att den fortsätter läcka ut radioaktiva ämnen som når omgivningens grundvatten.

 

Ödet förde aldrig mig och Jeffrey Citys samman under arbetet med den här boken. Men platsen fanns ändå med i mina tankar under de segdragna timmarna ombord på bussar mellan olika samhällen i den norra amerikanska västern.

 

Kanske fungerade Jeffrey City – eller snarare dess öde – som ett slags hägring, en ljuspunkt i horisonten. Och kanske visste jag att det inte var möjligt för mig att med egna ögon se den övergivna uranstaden. Det var tillräckligt att känna till dess öde.

 

När jag sedan nådde Södra Dakotas ogästvänliga Badlands och bjöds in till soldanser hos oglala-lakotafolket gick det upp för mig att Jeffrey Citys öde knappast var unikt. Jag befann mig bokstavligen i ett läckande uranbälte; i Södra Dakota, Montana och Wyoming står tusentals öppnade urangruvor numera övergivna.

 

Merparten av dessa tros läcka ut giftigt avfall som ingen vill kännas vid, än mindre ta på sitt samvete – eller gräva i sin plånbok – för att sanera. De enda som tvingas kännas vid det, vare sig de vill det eller inte, är ursprungsbefolkningen som tack vare sekel av förlorade marker och Washington D.C.:s brutna löften tvingas leva granne med gruvorna.

 

 

Presskontakt och övriga frågor: Carl Torstensson [Telegram Bokförlag]

 

 

Läs även

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS